ANC-galan (1985)

http://www.youtube.com/watch?v=xsLyJ8rJOUI

Detta var ett gigantiskt projekt som strandsattes i Scandinavium i Göteborg, november 1985. Vi var många inblandade artister, musiker, tekniker och scenarbetare på plats. Jag sjöng med bästa, finaste bandet som jag turnerade mycket med på 80-talet och de hade en stor del i framgångarna under dessa år. Rolf Alex – trummor, Mats Claesson(numera Bruzell) – gitarr, Mats ”Bacon” Olausson – keyboard, Erik Häusler – saxofon och Tommy Cassemar – bas. Fullsatt arena och fantastisk publik, en stor manifestation till stöd för ANC-rörelsen i Sydafrika. Vi fick skaka hand med Olof Palme och 3 månader senare sköts han på Sveavägen i Stockholm.

http://www.youtube.com/watch?v=04Ct074ENq4

Tidigt nästa morgon efter ANC-galan skulle vi flyga till Arlanda för vidare transport till SVT och bandning av några låtar i ”Jacobs stege” som skulle sändas samma kväll. Vi var helt slutkörda, trötta, irriterade och fick veta att planet var inställt. Risken fanns alltså att vi skulle missa vår TV-medverkan och detta blev droppen som utlöste ett storbråk mellan saxofonisten Erik och mig. Där jag skällde som en liten ettrig terrier på honom och han slog mig i huvudet med en hoprullad DN. Som små barn. Vi kom med ett senare flyg och hann precis i tid till TV-studion. I en av låtarna där vi står ansikte mot ansikte syns det tydligt att vi fortfarande är förbannade på varandra, om blickar kunde döda… När inspelningen var klar blev det ilfart på hala vägar till spelning i Bålsta, puh… It´s all for the love of rock´n´roll…

Anne-Lies Schlagerkväll (Pride -10)

Jag fick förfrågan att sätta samman och presentera första halvan av Schlagerkvällen på Pride -10 och tackade ja direkt. Efter att själv ha medverkat ett antal gånger tidigare så visste jag ju att här fanns Sveriges bästa stämning och publik. Jag slog mig ihop med producenten Agneta Christiernin, skrev eget manus och tillsammans fogade vi ihop den 2 timmar långa showen. Ett väldigt slit men SÅ kul!

Denna afton brukar generera upp emot 10.000 personer men just den här morgonen vaknade jag upp till ett ösregn från helvetet… Som bara fortsatte och blev värre under dagens lopp. När kvällen kom stod några tusen, frusna stackare framför scenen och jag ville bara åka hem. Shirley Clamp och jag satt i logen innan och förbannade den svenska sommaren samtidigt som vi peppade varandra. Det fanns liksom värre saker osv…. Hela Sjöhistoriska muséets gräsmatta hade förvandlats till en enorm lervälling, det regnade in på scenen och jag försökte parera Lars Wallins fina galaklänning från de värsta vattenpussarna. I det läget måste man bara bita ihop, gå ut och låtsas som det regnar, haha…

Men det blev trots allt väldigt bra , regnet avtog så småningom och när Björn Skifs klev in mot slutet hade det upphört helt. Och då stod där säkert 10.000 ute i geggan. Magi.

Håll musiken igång (1992)

Det här är det musikaliskt svåraste jag någonsin har gett mig på. Både Björn och jag hade repeterat som besatta under en längre tid och var rejält nervösa, särskilt som Povel själv satt längst fram i publiken. Jag var inte helt nöjd med den första tagningen och ville så gärna göra en till. Den underbare studiomannen, Christer B. Peijmo, lovade  att försöka ordna det. Vi hade tidsbrist och låg efter i schemat men han skyllde på ”tekniska problem” och frågade publiken om vi kunde göra en omtagning. Alla skrek JAAA!! Inte helt självklart eftersom stycket är typ 10 minuter långt men efter den reaktionen blev det så mycket lättare att gå in igen och ta om. Helt onervöst och väldigt lekfullt. Det märks. Även om jag fortfarande kan gräma ihjäl mig över min falska ton i slutet. Fan.

Säg att du har ångrat dig (Melodifestivalen 2004)

Jag fick förfrågan av Bengt Palmers om att medverka i Melodifestivalen redan 1980, med låten ”Hit men inte längre”. Och tackade nej. Året därpå sa jag även nej till ”Fångad i en dröm”. Och så där höll det på genom åren. Jag måste ju ha nånting kvar att göra när jag har fyllt femtio, brukade jag skämta… Det blev så. Låten var optimal, passade mig som hand i handsken och jag vill ju inte dö nyfiken så nu var det dags. Det var som att kliva rakt in i en glittrig, slitig och helt fantastiskt rolig låtsastillvaro under en vecka. En pseudovärld. Och lika skönt att komma tillbaka till verkligheten igen. Media haussade upp mig och alla, inklusive jag själv, hade höga förväntningar på att jag skulle gå direkt till Globen. Så blev det inte, låten kom till Andra chansen och jag var självklart lite besviken. Men tidningarna fabricerade lögner om att jag var rasande, förtvivlad och närmast suicidal. Suck. När jag sen inte heller lyckades i Andra chansen så fick jag en löpsedel nästa dag om att jag hade ”flytt efterfesten i tårar”… Suck. Trist eftersmak på en sån härlig smällkaramell men kanske också nyttigt att få känna på ett drev i pressen, om än i miniformat. Det finns så klart andra som har upplevt mycket värre saker.

Så nära (Melodifestivalen 2005)

Upp på hästen igen och precis lika kul den här gången. Hans Marklund regisserade numret och kallades i en kvällstidning för Boa Constructor. Roligt. Boan är 13 meter lång och den ligger numera i en plastpåse uppe på hyllan i hallgarderoben. Det gick inte alls, jag hamnade femma och slogs ut direkt. Samma visa som året innan, fast värre.Löpsedlar och krigsrubriker, jag skulle ”sluta sjunga” osv. osv… Jag grät hela bilresan hem från Växjö, jag var så innerligt utled och less på den mediala snedvridningen av mig. En kvinnlig kollega tyckte att jag skulle vara tacksam, att utrymmet jag fick i pressen motsvarade flera hundra tusen i annonskostnader, att alla skriverier är bra reklam, oavsett innehåll. Då blev jag ännu mer övertygad om att jag inte var, aldrig har velat vara och fortfarande inte är artist till varje pris. Att det måste få  kosta hur mycket som helst. Aldrig. Men jag är gärna med i Mellon igen…

Tokig (EXTRA, Cirkus 1980)

EXTRA´s andra TV-program som bandades inför publik på Cirkus i Stockholm, våren 1980. Vår första LP, producerad av Bengt Palmers, hade precis släppts och nu kändes det som att vi äntligen var framme vid målet, efter allt slit i replokaler och på små scener runtom i landet. Min bästa kompis Anne sydde kavajen och jag hade själv omsorgsfullt valt ut tyget. För att inte tala om den fantastiska rekvisitan i alla låtar. Som ett… barnkalas. Med ballonger, kasperdockor, väckarklocka… Less is NOT more var mitt motto på den tiden.

Kiki-Bo

Allvarligt talat, vad sjunger jag om här..?? Det var sällan jag förstod texterna i EXTRA och även om jag försökte så brydde jag mig liksom inte. Det var som att betrakta surrealistisk konst, den behöver ju inte alls förklaras utan kan vara otroligt vacker och tilltalande ändå. Jag gjorde orden till mina egna och gav dem innebörd på mitt sätt.